The days of our lives

Den här helgen så har vi firat Violas namnsdag. Jag hade ringat in den i almanackan, men det var tack vare mamma som jag blev påmind om det. Viola fick nämligen ett kuvert med ett gratulationskort i och några ballonger av mormor och morfar. Även Violas kusiner Isak, Neo och Liam hade skickat en hälsning samt gammelmormor Sirkka hade skickat ett SMS.

Så för att fira denna speciella namnsdag så åkte vi och handlade en god middag. Självklart så ville Viola hjälpa till så hon och pappa fixade iordning köttet som de skulle äta. Middagen blev ugnsrostade morötter och potatisar med baconlindad rostasfilé (sojafilé för mig) och en smarrig sås. Sen serverade vi kokt sparris och ugnsbakade tomathalvor som sallad. Viola åt mest sparris och gnagde lite på köttet innan hon åt upp all sås med sked... Till efterrätt blev det glass, banan/apelsin/choklad, min absoluta favoritkombination!

På söndagen så var det en ny sorts Viola som vaknade, en något mer känslig/tempramentsfull liten tjej. Vi hade redan dagen innan bestämt att vi skulle till IKEA och handla julklappar till Viola, men det kändes inte så lockande när hon var på det humöret. Fast vi bestämde oss för att åka ändå, för vi tänkte "hur jobbigt kan det bli?".

Jag vet knappt hur jag ska berätta om IKEA-äventyret så jag sammanfattar det med några meningar. Det började bra med en nysovd Viola i vagnen. Det utvecklades snabbt till ett yrväder som blåste igenom varuhuset med två föräldrar fladdrandes efter. Resultatet av ett försök till lite kontroll blev två svettiga föräldrar bärandes på en gallskrikandes unge, slutligen avslutades besöket med Viola fastspänd i vagnen fortfarande arg och ledsen med två utmattade föräldrar... men dagen var ändå lyckad för vi fick tag på det vi ville ha, ett IKEA barnkök =)

När vi kom hem så var Viola medvetslös av trötthet och Joacim var febrig och snuvig så det blev soffhäng resten av kvällen.

Men när vi sedan väckte Viola så var det full fart igen! Jag gjorde en robot-outfit av en kartong, vilket blev populärt.

Efter en påminnelse från mamma så insåg jag att mitt bloggande ligger på is för stunden. Så efter en liten funderare på om jag ska fortsätta eller inte så har jag nu insett att detta är ett utmärkt redskap för att på ett kort och enkelt sätt dokumentera Violas uppväxt. Så jag måste verkligen fortsätta, för det räcker ju med en uppdatering i veckan tycker jag. Och det ska väl inte vara några problem att hinna med.

Då vädret har varit konstant dåligt de senaste veckorna så får man verkligen passa på att vara ute när solen tittar fram. För några veckor sedan så passade vi på att leka bland alla löven och vi lyckades även fixa ett fint familjefoto, som jag har tänkt att ha som bakgrund på min jobbdator.

Morgonen efter så var hon fortfarande lite ledsen och lämningen på dagis gick dåligt. Sen när jag åt frukost på jobbet så ringde dagis och sa att Viola inte alls var som vanligt och att de var oroliga. Så jag ringde vårdcentralen och fick en läkartid på eftermiddagen, men väl där så sa läkaren att det bara var smärta i musklerna och att det skulle gå över ganska snart. Efter det så tyckte vi att det blev lite bättre, men hon hade fortfarande ont när man lyfte henne så vi lärde oss att ta henne under rumpan istället för under armarna när vi lyfte henne.

Tillbaka på dagis på måndag så hade hon blivit lyft lite hastigt under armarna och tydligen blivit jätteledsen/hysterisk. Så då ringde dagis igen eftersom hon nu inte ville använda sin vänsterarm och jag ringde i min tur vårdcentralen igen som sa att det inte var någon fara. När jag hämtade henne från dagis på eftermiddagen så blev jag nästan lite chockad för hon kunde inte lyfta vänsterarmen alls och hade ingen styrka i den heller. Fast senare på kvällen så var det lite bättre igen, så vi bestämde oss för att vänta någon dag till innan vi eventuellt ringde vårdcentralen ytterliggare en gång. Jag hatar nämligen att känna mig som en tjatig förälder, vilket VC får en att känna sig!

Fast efter att Violas farmor varit här och sett Viola så blev hon väldigt orolig vilket gjorde Joacim så orolig att han åkte med Viola till doktorn nu i torsdags (19 okt). (Och om Joacim åker tidigt från jobbet så måste han verkligen varit orolig, för det är inget han gör frivilligt annars!) Läkaren såg direkt att Viola hade brutit nyckelbenet och efter röntgen så insåg de att benet var helt av!! Troligen så hade det bara varit en spricka först som senare hade gått upp... Lyckligtvis så låg benen jättebra ihop och hade redan börjat läka. Joacim berättade att Viola hade varit jätteduktig hela undersökningen och hade inte ens blivit ledsen när läkaren klämde på nyckelbenet. Röntgenpersonalen hade frågat Joacim "Hon är rätt tålig den eller?" och han svarade stolt "Ja, det är hon!". På kvällen firade vi första frakturen med gräddglass, och jag tror Viola åt mer glass än både mig och Joacim, men det är hon verkligen värd, som har gått med brutet nyckelben i över en veckas tid. Farmor och farfar kom också förbi på kvällen med en må-bättre-present i form av en doktorsväska =)